Vidare diskussioner i VT

september 20, 2008

Jag är i Linköping för närvarande, och därför har jag och har haft, lite knapert med tid. Här kommer emellertid det senaste från debatten i VT:

http://www.vt.se/debatt/fritt/artikel.aspx?articleid=4166634

http://www.vt.se/debatt/fritt/artikel.aspx?articleid=4169985

Det har också publicerats en ledare om andligheten i Sverige. Den kan läsas här:

http://www.vt.se/debatt/ledare/artikel.aspx?articleid=4175877

Även i Jönköpings-posten har debatten drivits igång. Dock finns den bara i papperstryckt format. Jag ska dock ta kort på den och lägga in den vid ett senare tillfälle.


Västervikstidnignen tar tro&vetande på allvar

september 13, 2008

Efter vår närvaro på Västerviks insändarsidor frågar nu tidningen sina läsare om dem litar på vetenskapen. Undersökningen har i skrivandets stund fått 56 svar och läsas här. http://www.vt.se/omrostning/Default.aspx?PollID=4157575


Debatten lever vidare i VT

september 12, 2008

Igår publicerades vårt svar i VT som kan läsas här. http://www.vt.se/debatt/fritt/?nav=Opinion


Svar till Braw, Ewert och Lejon i Barometern-OT den 31/5

juni 6, 2008

I Barometern-OT den 31/5 (internetlänk saknas tyvärr!) försöker Braw, Ewert och Lejon (som alla tillhör den kristna lobbyorganisationen Claphaminstitutet) misskreditera den framstående brittiske biologen Richard Dawkins, och hans bok ”Illusionen om Gud”. De börjar med att tala om det ”missvisande” begreppet humanister. Det blir också min inledning i ett försök att reda ut missförstånden som författarna gör sig skyldiga till att upprepa.

Ordet humanism kan ha flera betydelser. I det här sammanhanget talar vi om humanism som en sekulär livsåskådning, fri från tro på övernaturligheter. Att vara sekulär humanist är att hysa tilltro till den mänskliga potentialen och vår av naturen givna förmåga att göra gott. Att vara sekulär humanist är att tro på ett liv före döden, frihet från religiöst och ideologiskt förtyck, och på sann, oförställd medmänsklighet. Jag kan inte komma på ett bättre begrepp för tron på människan, än just humanism.

Artikelförfattarna angriper därefter Dawkins själv. Jag kan förstå behovet av att försvara sig, när Dawkins så effektivt gör upp med argumenten för en gudomlig existens och dessutom förklarar de naturliga orsakerna till att vi är religiösa. Braw, Ewert och Lejon skriver att han är främmande för att försöka förstå ”en ståndpunkt som man själv inte omfattar” – men frågan är vad de menar med förståelse. Dawkins har ett vetenskapligt och framför allt logiskt sätt att se på världen. Att be en ärlig vetenskapsman och forskare att se teorin om en gudomlig existens som en gångbar förklaring till världens tillstånd är varken etiskt eller logiskt försvarbart. Jag tycker att Dawkins ägnar mer än tillräcklig uppmärksamhet åt att gå igenom och, bit för bit, plocka isär religiösa myter om vår verklighet. Att hävda att Dawkins inte har en ”tillstymmelse av grundläggande religionsvetenskaplig kunskap” får mig att undra om artikelförfattarna ens läst ”Illusionen om Gud”.

Vidare gör artikelförfattarna en medveten misstolkning av Dawkins slutsatser om guds existens. Att med säkerhet säga att gud inte finns kräver, precis som Braw, Ewert och Lejon säger, oändlig kunskap. Just därför ligger bevisbördan på den som hävdar att gud finns – och hela världen väntar, längtar, ber fortfarande för övertygande empirisk bevisning. Dawkins gör inte anspråk på att ha oändlig kunskap, eller att slutligen ha bevisat att gud inte finns. Han menar helt enkelt att sannolikheten att en allvetande och allsmäktig gudomlighet finns, är så liten, att det inte finns några skäl att hålla det för sant. Övertygande logik är inte detsamma som dogmatik. Det är däremot dogmatiskt att, liksom Claphaminstititutet, kräva att ” kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige” (claphaminstitutet.se) ska underkasta sig kristen tro, när allt talar emot att kristen mytologi bör tas för sanning, och vi dessutom lever i ett samhälle där både religionsfrihet och en stark sekularitet råder.

För mig kan försöken att gifta vetenskap och religion aldrig vara något annat än bedrägeri. Med vetenskap syftar jag på den allmänt vedertagna metoden för att organisera och verifiera kunskap; där teorier ställs upp, testas, kritiseras, testas igen och så småningom leder till slutsatser för evigt öppna för nästa forskare att återigen testa. Det är så långt ifrån religionens dogmatiska anspråk på sanningen man kan komma – där den troende uppmuntras att möta motstånd och motbevis inte med nya experiment och självrannsakan – utan genom att blunda ännu hårdare och tro ännu mer. Jag kan inte annat än dra slutsatsen att de forskare som trots denna dikotomi bekänner gudstro antagligen lever i en miljö där ateism för med sig sociala sanktioner (som i exempelvis USA) eller ägnar sig åt självbedrägeri.

Artikelförfattarna radar upp några av livets stora frågor, som ”hur började allting?”, och hävdar att dessa står utanför vad vetenskapen kan förklara. Den vetenskapliga metoden skulle potentiellt sett kunna ge svar på det mesta, där den inte redan gjort det, men det är väl knappast troligt att vi en dag kommer att veta allt om allt. Där vi har luckor i kunskapen finns dock inga skäl att stoppa in fantasifulla teorier om en gudomlighet. Det är väl bättre att helt enkelt använda oss av vårt sunda förnuft under tiden? Att universum varken skulle vara gott eller ont är väl för den delen föga provocerande.

När det gäller frågan om moral (”i ett dött världsallt”, som Braw, Ewert och Lejon uttrycker sig) så är jag alltjämt fascinerad över hur man kan hålla fast vid tanken att det skulle vara avhängigt religionen. God moral är ett resultat av evolutionen. All logik säger att människan (och andra flockdjur) skaffar sig bättre chanser att överleva genom att vara snäll mot andra. Det är därför ”Gyllene Regeln” och liknande grundläggande sociala spelregler återfinns över hela jorden, bland alla sortens människor. Jesus upprepade självklara sanningar om människans medfödda godhet. Vad den specifikt kristna moralen bidragit med är ett helt blodigt kapitel för sig. Här nöjer jag mig med att påpeka att det kanske hittills största medicinska genombrottet i mänsklighetens historia bromsas upp av kristna krafter. Stamcellsforskningen, som kan minska lidandet för miljoner människor, motarbetas av kristna aktörer därför att kristna värderingar säger att en livs levande människa inte har större värde än en mikroskopisk cellklump.

Braw, Ewert och Lejon använder sig till sist av ett billigt trick när de buntar ihop ateister med några av världshistoriens värsta brottslingar. Jag förmodar att de syftar på figurer som Stalin och Hitler (även om det numera får anses allmänt känt att Hitler var troende kristen). Jämförelsen har ogiltigförklarats in absurdum. Vi tar det ändå igen. Ateism är en icke-tro, på samma sätt som det är en icke-tro att inte tro på tomten. Ateism kan därför inte leda till handling; det är per definition icke-handling. Det är varken en ideologi, livsåskådning eller ett partiprogram. Det är däremot kommunism och nazism. Dessa totalitära ideologier har långt mer gemensamt med kristendom och islam än ateism någonsin kan ha. Dogmatisk tro, absolut lydnad och brutalt fördömande av icke-följare är gemensamt för alla dessa system. Ta exempelvis en titt på www.battlecry.com och säg om inte denna framgångsrika kristna kampanj, riktad till amerikanska ungdomar, inte flirtar med stalinistisk estetik. Vem är det egentligen som utkräver blod?

Jag ser ingen uppgivenhet i Dawkins. Jag ser en kamp för vetenskaplig upplysning och frihet från religiöst förtryck. Jag ser ett hopp om att mänskligheten ska ta sitt förnuft till fånga och börja praktisera förutsättningslös medmänsklighet. Jag ser en humanist.

Anna Bjurström

Studerande vid Lunds Universitet och styrelsemedlem i förbundet Unga Humanister